Har konsumerat lite. Eller ja, ganska mycket faktiskt. Men lugn, vännen. Jag ska inte skriva om något nytt lippgloss, eller en väska som kostar mer än du får i studiebidrag på ett år.

Jag ska skriva om kärlek. Kan den köpas för pengar? Nja. Men musik kan. Jag köpte en bunt skivor, en av de skivorna är Nina Ramsbys och Martin Hederos skiva. Den kallas ”Jazzen”.

Jag älskar den verkligen. Värkligen. Det är musik som värker och läker. Ninas röst gör mig hel. Texten sätter ord, på kännslorna. Texterna är ärliga, queerfeministiska och enkla. Nina sjunger som det är. Kort och enkelt, det behövs inget mer.

Jag har filosoferat o funderat, på vem som har den bästa sjungrösten jag vet. Valet har stått mellann bland andra Fiona Apple, Veronica Maggio, Alanis Morissette, Björk men nu har en ny kandidat kommit in på listan. Justprecis, Nina. Hennes röst kanska inte är den bästa på det där ”american-idol-sättet”, men hon sjunger med en sån inlevelse och itenstitet i texten att det nästan väger över.

Den här musiken är mycket speciell. Inte bara för att det är en överdrivet underbar flata som sjunger om hennes kärlek. Utan det finns mer. Tempot. Det är så lungt, en får lixom tråna-tråna-tråna länge innan Nina sjunger igen. Och det fins lixom inte riktigt någon melodi eller refräng, utan det är bara musik och kärlek på sina egna villkor.

:) Lyssna på idag! :)

Lämna ett svar